Ett dockhem

Jag läser Ett dockhem av Henrik Ibsen. Boken med Ibsens samlade dramer är lånad från biblioteket och tryckt 1935. Sidorna gula och fläckiga, nära att falla sönder. Marginalerna är fyllda av nedklottrade kommentarer och raderna är understrukna, överstrukna och utpekade. Spår från tidigare läsare skänker alltid en extra dimension.

Nora och Torvald lever i ett på ytan perfekt hem och äktenskap. Bakom fasaden döljer sig brott och lögner. Ibsens skildring av kvinnans roll i äktenskapet är fängslande och dynamisk. Under läsningen går jag från irriterad och kritisk till såld och mållös. Ibsen låter sin kvinnliga huvudkaraktär bryta sig loss från äktenskapets kedjor och förvandlas från en späd liten fågel till en självständig kvinna. Dramat mynnar ut i ett mäktigt slut.

Källa

Den senaste tiden har jag hittat en mängd spännande uppsättningar. Dessvärre är jag usel på att komma till skott. I vår spelas Ett dockhem på dramaten, ett perfekt tillfälle för bättring på teaterfronten. Mer information här.