På västfronten intet nytt

Titel: På västfronten intet nytt
Författare: Erich Maria Remarque
Antal sidor: 265
Utgivningsår: 1929

Handling: Paul Bäumer har knappt hunnit fylla 20 när han skickas ut i kriget till västfronten. I takt med att tiden går och hans kamrater stupar en efter en drabbas han av en starkt känsla av meningslöshet.

Tankar: Det är speciellt att läsa böcker om krig. När krigsskildringar visas på tv går det alltid att blunda, hålla för öronen eller gömma sig bakom en kudde när obehaget blir för starkt. Så fungerar det inte med böcker. Erich Maria Remarques text tar sig in i huvudet och blir till bilder som inte går att blunda för. Under tiden som jag läser På västfronten intet nytt har jag mardrömmar, ofta om krig och skyttegravar. Jag befinner mig på tryggt avstånd, hundra år efter första världskrigets utbrott och får mardrömmar av att läsa om det. Det gör att jag inte kan sluta tänka på hur stort lidandet måste ha varit bland dem som faktiskt befann sig där.

På västfronten intet nytt är en mörk berättelse. I delar av boken skildras kamratskap bland männen (eller snarare pojkarna) som får mig att bli varm i hjärtat, men det mesta i deras tillvaro är rent ut sagt skit. Många dödas, och bland de som överlever försvinner livsgnistan.

 "När vi nu vänder tillbaka är vi trötta, brutna, förbrända, rotlösa och utan hopp. Vi ska aldrig mer kunna finna oss till rätta."

Varför utsätter jag mig för en läsning som mest ger ont i magen? Svaret är Remarque. Jag älskar hans formuleringar och förmåga att med några få ord ringa in det där fruktansvärda som egentligen inte borde gå att beskriva. Han är återhållsam och träffsäker.

På västfronten intet nytt är riktigt bra litteratur, men framför allt en viktig påminnelse om varför vi aldrig får sluta arbeta för fred. Den borde kort sagt läsas av alla. Finns att köpa hos Adlibris och Bokus.