Äntligen i bokhyllan

 

När en bok ny bok dyker upp på var och varannan bokblogg, i tidningar och på tv brukar det resultera i att jag blir mätt och ointresserad.  Jonas Gardells bok Torka aldrig tårar utan handskar är undantaget som bekräftar regeln. För varje ny intervju och artikel har jag blivit mer och mer nyfiken. Igår när jag gick förbi en bokhandel kunde jag inte låta bli att lägga ut de extra pengar som det kostar att köpa böcker i handeln i stället för på nätet. Jag var ju tvungen att ha den, nu! Med det sagt tar jag en paus i läsningen av Janet Frames fantastiska En ängel vid mitt bord och tillbringar helgen med Gardell.

Hösttecken

.

Man vet att sommaren snart är slut när kurslitteratur inför höstterminen börjar dimpa ner i brevlådan: Giftas av August Strindberg och Februari av Hans Gunnarsson. I samma veva råkade jag visst beställa Miss Peregrines hem för besynnerliga barn och Martin Bircks ungdom också.

Räddaren i nöden

Holden Caulfield är 17 år och har precis blivit relegerad från skolan. Istället för att möta upp sina föräldrar bestämmer han sig för att leva ensam och upptäcka staden. Under några intensiva dagar i New York hinner Holden gå på nattklubbar, möta gamla flickvänner och misslyckas med en call girl.

J.D Salingers Räddaren i nöden (The Catcher in the Rye) skrevs i början av 50-talet och har kommit att bli en klassiker. Som en skildring av ungdomslivet och tidsandan i mitten av 1900-talet omtalas den  ofta som en typisk generationsroman. Dessvärre har jag svårt att se vad som är så fantastiskt, trots att flera jag känner har talat mycket varmt om boken. Emellanåt är det lite småkul att följa huvudkaraktärens monolog och tankegånger, men  det är allt. Jag blir snabbt uttråkad och får aldrig upp något större intresse, varken för Holden som person eller hans påhitt.

Räddaren i nöden är inte ens 200 sidor men har tagit flera dagar att läsa ut. Tyvärr går den här klassikern inte hem hos mig (men plus för 60-talets snygga omslag).

Böcker som jag önskar vore olästa

Fredag och bokbloggsjerka! Den här veckan är frågan: Vilka böcker önskar du att du ännu inte hade läst?

Per Anders Fogelströms stadsserie om arbetarnas liv på söder hör till mina bästa läsupplevelser. De fem böckerna (Mina drömmars stad, Barn av sin stad, Minns du den stad, I en förvandlad stad och Stad i världen) berättar om människornas liv och Stockholms utveckling mellan 1860 och 1968. Visst hade det varit fint att fortfarande ha böckerna framför sig. Jag tröstar mig med att de står redo i bokhyllan och väntar på att läsas om, och det är jag mer än nöjd med. Hittills har det blivit ett par omläsningar och fler ska det bli!

Den hemliga trädgården

När den bortskämda flickan Mary blir föräldrarlös i Indien skickas hon till sin farbrors ödsliga hem i England. Där lär hon känna den snälla husjungfrun Martha, djurtjusaren Dickon och den sura trädgårdsmästaren Ben. Dessutom finns det någon i huset som gråter om nätterna men som inte vill visa sig...  Mary får snart höra rykten om en trädgård som varit låst och övergiven de senaste tio åren. När hon hittar nyckeln öppnar sig en ny magisk värld som lockar fram människors bästa sidor.

Den hemliga trädgården (The secret garden) av Frances Hodgson Burnett har över hundra år på nacken. Det är en fin  berättelse om hur bortskämda barn förändras av att uppleva våren och växternas utveckling i den hemliga trädgården. Spänning vävs ihop med sjukdom och allvar. Om jag hade varit yngre hade jag förmodligen fått en starkare läsupplevelse. Tyvärr kan jag inte bortse från att en karaktär ändrar sinnesstämning utan någon egentlig orsak. Petigt kanske, men jag köper inte slutet helt och hållet. Trots det är Den hemliga trädgården en mysig klassiker som är väl värd att läsas.

En bok, åtta omslag

Ungdomsklassikern The secret garden har hunnit få många fina omslag i olika stilar genom åren. Min favorit (som för tillfället ligger på sängen bredvid mig) ser ni längst upp till vänster. Vilken är er favorit?

Den döda arméns general

Källa

Flera år efter Italiens ockupation av Albanien återvänder en italiensk general. Med en präst som sällskap är han tillbaka för att hämta hem resterna av sina stupade soldater. Under resan genom dem bergiga landskapen minns han tiden under kriget och berättelserna om de stupade soldaterna.

Det är första gången som jag läser något av den albanske författaren Ismaïl Kadaré. Tyvärr blir jag lite besviken. Berättelsen om generalen som återvänder för att hämta hem sin döda armé är lätt att följa och börjar bra. Ganska snart blir den dock enformig och upprepande: några rader om vädret, generalen som reser en bit, tar in på hotell, gräver en grop, reser en bit till och om igen. Sidorna som tillägnas de stupade soldaternas historia är gripande men utgör för liten del av boken. Språket är vackert men nej, Den döda arméns general funkar inte för mig.