Författare: Moa Martinson
Antal sidor: 283
Utgivningsår: 1939
Handling: Mia i Norrköping har hunnit bli sexton år och har lämnat tillvaron hemma hos sin mor Hedvig. Efter en tid som barnpiga får hon arbete som brödskärare på en fin restaurang. Bland de anställda lär hon känna den vackra kvinnan Ada och kyparen Rurik, som är övertygad om att Mia skulle passa bra som revolutionär. Så småningom hamnar hon i Stockholm, där den ena motgången avlöser den andra.
Tankar: Kungens rosor är den avslutande delen i Moa Martinsons trilogi om Mia. På två punkter skiljer sig den sista romanen väsentligt från de föregående:
1. I Kungens rosor förmedlas berättelsen genom en extern berättare i tredje i person. Tidigare har berättarrösten tillhört Mia själv. Det här gör att distansen mellan läsaren och huvudpersonen ökar något, vilket jag tycker är lite synd. Det skulle vara intressant att veta hur Martinson tänkte när hon valde att byta perspektiv.
2. Mia är äldre och har flyttat hemifrån. Berättelsen är inte längre lika fokuserad på familjen och hennes upplevelser i hemmet, utan skildrar en ny erfarenhet hos Mia: Arbetslivet. Det är intressant att få ta del av Mias nya vardag, men så småningom blir det lite enformigt att läsa om hennes arbete som brödskärare. Mot slutet tar dock berättelsen fart igen och då är det svårt att lägga undan boken. För första gången i trilogin börjar Mia medvetet reflektera över den svåra situationen som hon och andra arbetare befinner sig i. Det känns tomt att behöva skiljas från Mia nu, jag hade gärna följt flickan från Norrköping genom några böcker till.
Kungens rosor är, liksom de två tidigare delarna i trilogin, mycket läsvärd. Böckerna om Mia är lärorika och fulla av svensk socialhistoria, och därför gör det egentligen inte ett dugg att vissa partier tenderar att kännas enformiga. Kungens rosor rekommenderas och finns att köpa hos Bokus och Adlibris.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar