Titel: Agnes Grey
Författare: Anne Brontë
Antal sidor: 295
Utgivningsår: 1847
Handling: När Agnes Greys föräldrar får ekonomiska bekymmer bestämmer hon sig för att börja arbeta som guvernant. Uppdraget visar sig dock vara svårare än hon anat.
Tankar: Jag brukar alltid försöka läsa klart böcker, oavsett vad jag tycker om dem. Ibland lönar det sig, ibland inte.
Agnes Grey hör till de böckerna som faktiskt ger lön för mödan. Det börjar nämligen sådär. De första 100 sidorna ägnar Brontë åt att beskriva barnen som Agnes Grey möter i sitt arbete. De är ouppfostrade, odrägliga och ointresserade. Tyvärr väcker det här inget större intresse hos mig och boken känns kort sagt ganska trist. Halvvägs in i berättelsen börjar det dock hända saker. En viss Mr. Weston dyker upp i handlingen och Agnes får något annat än odrägliga barn att tänka på. Äntligen får boken ett lyft.
Det är svårt att läsa något av Anne Brontë utan att ha de mer uppmärksammade systrarna Charlotte och Emily i åtanke. Den nedtonade
Agnes Grey skiljer sig dock väsentligt från de mer dramatiska romanerna
Jane Eyre och
Svindlande höjder, att jämföra dem känns därför inte helt rättvist. I
Agnes Grey skildras varken eldsvådor, spöken eller galenskap, behållningen ligger istället i Brontës förmåga att beskriva Agnes tankar och hennes ständiga analyser av mannen hon är kär i: Vad menade han när han sa sådär? Varför hör han inte av sig? Tänk om han är intresserad? Tänk om han
inte är det?
Jag tror att de flesta som har varit förälskade känner igen de här tankegångarna. Den höga igenkänningsfaktorn gör att
Agnes Grey i vissa avseenden känns väldigt modern, trots sina många år på nacken. En annan aspekt som jag uppskattar är historielektionen om kvinnas möjligheter och begränsningar i 1800-talets England. Sammantaget resulterar det här i en väldigt givande och läsvärd bok.
Läs
Agnes Grey och bit ihop de första hundra sidorna, det blir bättre (och jämför den inte med övriga verk av Brontësystrarna). Finns att köpa hos
Adlibris och
Bokus.