Stockholmsnoveller

Titel: Stockholmsnoveller
Författare: red. Gun Ekroth
Antal sidor: 183
Utgivningsår: 1998

Handling: 1998 sände Sveriges Radio en novellserie vid namn Stockholmare igår och idag, vars bidrag senare skulle komma att samlas i boken Stockholmsnoveller. Dateringen på novellerna sträcker sig från andra halvan av 1800-talet till slutet av 1900-talet. Bland författarna finns August Strindberg, Agnes von Krusenstjerna, Hjalmar Söderberg och Ivar Lo-Johansson, men också nyare namn som  Ernst Brunner, Bodil Malmsten och Klas Östergren. Ur olika perspektiv och tidsperioder skildrar de Stockholms miljöer och invånare.

Tankar: För något år sedan skrev Maria Schottenius en artikel i DN där hon menade att enstaka noveller av enstaka författare bör ersätta novellsamlingar som lätt tenderar att bli tråkiga och upprepande. Jag håller inte med henne av flera skäl, och Stockholmsnoveller är ett av dem. Resultatet av en samling med över 20 författare, mer eller mindre kända, som skildrar en och samma plats ur olika tidsperioder och perspektiv är effektfullt. Novellerna handlar om allt från hur det är att växa upp och åldras, till hur det är att vara nyinflyttad. Men i första hand, inser jag efteråt, handlar de nog om ensamhet.

Stockholmsnoveller är en samling mycket tänkvärda och välskrivna noveller som är allt annat än tråkiga och upprepande.

100 % ärlig?

Frågan i veckans bokbloggsjerka lyder: Är du 100 % ärlig i dina recensioner/omdömen?

Ärlig? Ja. Brutalt ärlig? Nej. Om en bok inte faller mig i smaken har jag inga problem med att skriva det, däremot försöker jag alltid motivera varför. Att bara skriva hur kass, seg och värdelös jag kanske tycker att boken ifråga är känns inte relevant. Detsamma gäller böcker som jag verkligen gillar (upplever dock att det är svårare att vara konkret och sätta fingret på varför jag tycker om en viss bok, än varför jag inte gör det).

Amelie från Montmartre

Den bästa medicinen mot en vintergrå (och de senaste dagarna även iskall)  tillvaro måste vara Amelie från Montmartre (2001). Musiken, miljöerna och karaktärerna kunde inte ha varit finare.

Kallocain

Titel: Kallocain
Författare: Karin Boye
Antal sidor: 155
Utgivningsår: 1940

Handling: I framtidsvisionen av det militäriserade övervakningssamhället får läsaren möta kemisten Leo Kall. Tack vare hans framställning av sanningsdrogen Kallocain har Världsstaten fått fri tillgång till medborgarnas innersta tankar och drömmar. Snart visar det sig att de till synes lydiga och undergivna medborgarna har börjat ifrågasätta sin tillvaro. Bland dem finns Leo Kall själv, vars tvivel på Staten växer sig allt starkare.

Tankar: Det är svårt med dystopier. Författarens försök att skildra ett samhälle med nya och okända förutsättningar för läsaren kan lätt övergå i korvstoppning, samtidigt som karaktärerna glöms bort. Utan en person att bry sig om och intressera sig för tappar läsaren intresset. Inledningsvis är det precis vad som händer när jag läser Kallocain. Leo Kall känns trist och opersonlig, liksom resten av hans omgivning. Eftersom jag vet att det kan löna sig biter jag ändå ihop och fortsätter läsa. Och visst släpper det. Halvvägs in i boken börjar karaktärerna äntligen känna och tänka! När intresset väl har vaknat är det svårt att lägga ifrån sig boken. Det här häftigt att uppleva den här typen av vändningar.

Kallocain av Karin Boye är en klassiker som ger en obehaglig men intressant framtidsvision. Finns att köpa hos Bokus och Adlibris.

Upptäcktsfärd i bokvärlden

Nu när helgen närmar sig sitt slut passar jag på att svara på veckans bokbloggsjerka: Om du ser en bok av en författare som du aldrig har hört talas om tidigare, vad är det som gör att du bestämmer dig för att läsa den?

Det händer sällan (på gränsen till aldrig) att jag plockar upp okända böcker av okända namn. När jag upptäcker en ny författare är det alltid efter tips från bekanta, bokbloggare, tv, radio eller tidningar. Och skolans litteraturlistor förstås. Böckerna som jag redan känner till och längtar efter att läsa gör mig blind för annat. I mitt fall har media och den litterära kanon stor makt över läsandet, minst sagt. Ibland önskar jag att jag kunde koppla bort all påverkan, öppna ögonen och upptäcka något eget. Tyvärr tror jag att det är svårt. Syns inte finns inte.

Dagens paket

Idag var det ett tungt paket som skulle hämtas ut. Innehållet: Småtorr kurslitteratur och efterlängtade Torka aldrig tårar utan handskar: 2. Sjukdomen av Jonas Gardell.

För tillfället befinner jag mig mitt uppe i intensiva opponeringsdagar och börjar närma mig slutet av terminen. Tiden fördelas mellan opponeringar, uppsatsläsande och sömn. Papper flyter runt i hela lägenheten och huvudet är grötigt. Efter helgen får jag äntligen slänga, lägga undan och börja på en ny kurs.

Giganternas fall

Titel: Giganternas fall (Fall of Giants)
Författare: Ken Follet
Antal sidor: 884
Utgivningsår: 2011

Giganternas fall är den första av tre böcker i en berättelse om 1900-talet. Ken Follet skildrar hur fem familjer från Tyskland, England, USA och Ryssland länkas ihop under första världskriget och ryska revolutionen. Läsaren får följa kampen för kvinnlig rösträtt, kärlek som sätts på prov, händelser i maktens korridorer och de fattiga arbetarnas kamp för överlevnad.

Ken Follet har skrivit en mäktig berättelse med mycket av allt. På ett snyggt sätt väver han ihop tillvaron för en mängd karaktärer runt om i världen utan att det blir rörigt. Insynen i de olika länderna ger en bred historisk och lärorik bild av första världskriget ur flera olika infallsvinklar.

Visst finns det några sega partier i en bok med nästan 900 sidor. När militära strategier beskrivs ingående tappar jag lätt intresset. Å andra sidan känns det som att tiden försvinner när jag får följa de olika familjernas med- och motgångar. Visst tar det lite tid att ta sig igenom Giganternas fall, men för den som är intresserad av historia och, liksom jag, är svag för episka släktkrönikor är det här en bok som har mycket att erbjuda.

Finns att köpa hos Bokus och Adlibris.