Maken

Källa

Nyligen utläst på sängbordet ligger Maken av Gun-Britt Sundström.

1960-70 tal i Stockholm. Bokens berättarjag Martina pluggar strökurser på universitetet i väntan på insikten om vad hon ska göra med sitt liv. Under tiden möter hon Gustav. Deras kärlek blir startskottet på bokens, parets och Martinas eviga ältande - hur bör man förhålla sig till trohet, sex och kärlek? Kan de leva med varandra? Kan de leva utan varandra?

Spontant blir jag irriterad (men alla känslor som väcks kanske är bra känslor?). Parets eviga ältande av kärlekens villkor, vem som älskar mest och vem som älskar bäst. Tröttsamt? Ja. Samtidigt känner jag igen mig så väl i Martina att egot får sig en klapp i ryggen så fort jag börjar läsa - författaren har ju faktiskt skrivit om mig, en bra bedrift med tanke på att boken är över 20 år äldre än jag själv.

Maken är irriterande, men inte dålig. Sundström lyckas fånga den delen av kärleken som faktiskt är ältande och jobbig, mitt i prick på gott och ont.

Litteraturdjungeln



Källa

 

Tillbringar dagen i pluggfåtöljen och läser texter om genrehierarkier och kvinnor i litteraturhistorien. Torra rubriker som döljer spännande innehåll. Händerna är gulfläckiga efter markeringspennan. Skickar iväg en ansökan till fortsättningskursen nästa termin och inser att jag har valt bana. Efter ett gäng strökurser om allt mellan himmel och jord finns det plötsligt inte på kartan att läsa något annat än litteraturvetenskap.

 

Jag utbildar mig till arbetslöshet, menar en del. Möjligt. De senaste åren har jag försökt tänka strategiskt, ta hänsyn till arbetsmarknaden och prognoser. Dessvärre saknar jag både intresse och fallenhet. För något som ger jobb dvs. Trots tappra försök att stå emot trillar jag ner i humaniora-träsket och trivs med tillvaron. Framtiden löser sig (lyckas jag intala mig själv de få stunderna som jag inte tänker, undrar eller ororar mig.)

Jurtjyrkogården

Källa

Louis Creed och hans familj flyttar in i småstaden Ludlow. Till en början verkar allt perfekt - huset, omgivningen och grannarna. När de så småningom upptäcker jurtjyrkogården förändras idyllen och mystiska händelser avlöser varandra. Familjen drabbas av en katastrof och ingenting blir sig likt.

Skräckgenren är ingenting för mig, tänker jag under lång tid och stämplar författare som Stephen King som överskattade. Läser Jurtjyrkogården och tar tillbaka. Tur att man kan ändra sig. När det gäller King är skräckgenren något för mig. Anledningen till att boken fungerar är att han är en jäkel på att skildra vardagsliv. Familjen Creed kommer till liv på ett sätt som gör att när overkliga händelser smygs in i handlingen köper jag allting, rakt av. Än en gång fascineras jag av skickliga författares förmåga att skriva in sina berättelser under skinnet på läsaren. Tur att det finns en hel hög med King-böcker som väntar.

Att skriva

Källa

Med vårväder i luften och en hemtenta som går mot ljuset i tunneln uppstår fina förutsättningar för bokslukeri.

Att skriva av skräckmästaren Stephen King består av två delar. I den första delar han med sig av fragment ur sitt liv och berättar vilka tillfällen som leder in honom på författarbanan. Den andra delen består av tankar kring skrivandet i sig och tips till läsaren om hur man kan få ordning på sitt skrivande. Kort och koncist.

Generellt sett har jag inte mycket till övers för den här typen av böcker. Några är rena glädjedödare medan andra verkar skrivna med intentionen att enbart tjäna pengar på hobbyskribenter med författardrömmar. Att skriva upplevde jag annorlunda. Kings värme till författarskapet lyser igenom  och gör boken till en inspirerande sidvändare. Han är rolig, ödmjuk och sympatisk vilket är bra egenskaper när han vill nå ut till sina läsare. King lyckas.

Bokleverans

Resultatet av ett svagt ögonblick på adlibris: sju böcker rikare och några hundralappar fattigare.

Uppväxtklassikerboxen - Alice i underlandet, Den hemliga trädgården, Pappa långben, Unga kvinnor, Agnes Cecilia: en sällsam historia

Äntligen har boxen intagit sin plats i bokhyllan. Jag är så glad och nöjd. Ivrig som ett barn packar jag upp leveransen och får fram fem klassiska titlar med omslag som kan göra böckerna till årets finaste köp.

Tordyveln flyger i skymningen

Jag har för lite av Maria Gripe i bokhyllan, med tanke på att hon har bidragit till ett av mina finaste bokminnen från barndomen. Det är några veckor kvar till sommarlovet och vår lärare har högläsning ur Tordyveln flyger i skymningen. Genom fönstret lyser majsol, silad mellan ljusgröna björkar.Vi lutar oss över bänkarna, blundar och försvinner ut i försommaren tillsammans med bokens karaktärer. Med dubbla känslor planerar jag att läsa om den, förväntansfull men lite rädd att förstöra minnet av den.

Att skriva

För tillfället läser jag min första bok av Stephen King, förkastar tidigare fördomar och inser att jag är fast. Det lär bli mer King framöver. I Att skriva berättar han om sitt liv och delar med sig av tankar om författarskapet och skrivandets verktyg.

På läsfronten intet nytt



Det har varit boklördag, ja, boksöndag med för den delen. Bokstavligt talat. Jag är mitt uppe i en hemtenta och kurslitteraturen i fönstret sneglar förebrående på mig så fort jag riktar min uppmärksamhet åt ett annat håll. Stephen King på sängbordet, Twin Peaks-boxen vid tv:n och livet får vänta. Jag är dålig på att vara effektiv och planera tiden till annat, försvinner lätt in i en bubbla . Perfekt med gråa dagar så jag kan vara inne med gott samvete.

Lyssnar på surrande vårtecken, en fluga verkar ha vaknat på fel sida.

Tisdagarna med Morrie

Källa

Det är torsdag förmiddag. Jag sitter i vårsolen på balkongen, väntar på eftermiddagens seminarium och läser Tisdagarna med Morrie av Mitch Albom. Sidorna är suddiga och bokstäverna flyter ihop till en svart massa.

Sociologiprofessorn Morrie Schwartz är Mitch favoritlärare och vän. När Mitch tar examen lovar han att höra av sig, men livet och fel prioriteringar kommer ivägen. 20 år senare får han av en slump se Morrie på tv. Den gamle professorn har drabbats av den förlamande och dödliga nervsjukdomen ALS och tiden håller på att rinna ut. Mitch bestämmer sig för att återuppta kontakten innan det är för sent.

Vänskapen sedan studietiden lever snart upp igen. Under de resterande tisdagarna av Morries liv kommer Mitch på besök för att samtala med sin lärare om livet, döden och allt däremellan. Professorn avslutar sin sista tid med en lång föreläsning om konsten att leva.

När boken är utläst går jag in i lägenheten med ett hål i magen. Ansiktet är rött och blött och jag som aldrig gråter när jag läser undrar vad som hände.  Morrie var det som hände. Albom porträtterar sin vän så varmt och levande att jag blir fäst vid den gamle mannen redan efter första sidan. Boken kan verka pretentiös, men de kloka orden är inbäddade i humor och ödmjukhet. Tisdagarna med Morrie är en berättelse värd att plocka fram ur bokhyllan med jämna mellanrum.