Någon gång i mitten av juli tog den plats i bokhyllan, resultatet av en varm runda genom Stockholms second hand-butiker. Älskade syster av Joyce Carol Oates.
Boken baseras på ett omtalat fall i 90-talets USA där den 6-åriga skönhetsdrottningen JonBenét Ramsey hittas mördad och våldtagen i sitt eget hem. Genom Oates bok får vi följa den framgångsrika barnstjärnan , här i form av isprinsessan Bliss Rampike, och hennes dysfunktionella familj under tiden före och efter mordet. Händelserna berättas genom den äldre brodern Skyler som 10 år efter mordet bestämmer sig för att skriva ner den avslöjande sanningen om sin systers öde. I
Älskade syster ger Oates sin version av hur det än idag ouppklarade brottet på JonBenét Ramsey kan ha gått till.
Med ett antal Oates-böcker bakom mig har jag en föraning om vad som väntar när jag bestämmer mig för att läsa Älskade syster. Tragiska människoöden och en berättarteknik som skriver in mig under skinnet på karaktärerna (eller är det karaktärerna som skrivs in under skinnet på mig?) Med en klump i magen tar jag mig igenom Oates böcker och på den punkten är Älskade syster inget undantag. Jag har frågar mig själv varför jag utsätter mig för den här läsningen och svaret är enkelt. Oates förpackar det fascinerande i tragiken i mycket skickligt skrivna romaner.
Berättelsen om Bliss Rampike är obehaglig, skickligt skriven och fascinerande, som väntat. Trots det finns det något som gnager under läsningen och trots att jag vill säga att det är en av hennes bättre böcker är jag inte beredd att göra det. Kanske blir det för mycket av den dysfunktionella familjen att det blir svårt att ta till sig. Kanske är det Oates val att låta stora delar berättas i första person av brodern i ett försök att få det till ett verklighetstroget dokument. Älskade syster är en bra bok men som av någon anledning inte faller mig helt i smaken. Oates kan bättre i mina ögon.
